2-årstrots och maktkamp

Melker är två och ett halvt och det märks. Han har nu börjat testa alla gränser och ser hur länge det funkar om man säger “Nej!”

I tisdags hade jag medieråd och Frida lyckades lägga båda barnen innan jag kommit hem. Frid. I vanlig ordning, börjar den ena vrida sig och knorra och väcker givetvis den andre och rätt vad det är så sitter båda barnen uppe med oss och tittar på tv. Klockan nio gör jag ett nytt försök med Melker och lägger mig med honom i hans säng. Allt går bra och han vänder sig till mig och säger snällt, “Ha Pippi.” Självklart att han ska få ha sin Pippi-docka! Upp och leta, och till slut hittar han den ute i soffan. Han kommer tillbaka och lägger sig och håller om Pippi. I 10 sekunder. Sedan säger han, “Inte ha Pippi.” Okej, tänker jag, han ångrade sig. Jag tar bort Pippi. Han vänder sig om och blundar. I fem sekunder. Sedan börjar han snyfta, “Ha Pippi…” Kan ungen bestämma sig?!

Upp med Pippi men efter 10 sekunder, “Inte ha Pippi…” Denna gång “råkar” Pippi flyga tvärs över rummet. Det var inte så populärt, och det dröjer inte länge förrän ett tyst “Ha Pippi…” blir ett känslosamt gråt. Underläppen darrar och snart tjuter det “HA PIPPI!!!” i hela lägenheten. Vid det här laget börjar mitt tålamod sjunka och jag säger lugnt till Melker att nu har han velat “ha Pippi” och “inte ha Pippi” tillräckligt, och nu får ha inte ha Pippi längre! Pippi ska sova. Detta accepteras såklart inte och när skrikandet närmar sig 120dB ger jag upp och bär ut honom.

Störtnöjd sätter han sig ute i soffan igen, och jag går och kyler av mig genom att borsta tänderna. Sedan går vi tillsammans in till våran säng och lägger oss. Våran säng tycks vara det enda stället våra barn klarar av att sova ordentligt i. Skönt tänker jag, och börjar slappna av. Melker blir varm och sparkar av sig täcket, “Inte ha täcke!” Efter 10 sekunder hör jag honom snyfta, “Ha täcke…” Lovely!