Barn är vanedjur

Jag är kanske inte känd för ha speciellt bra koll på vad som händer runtomkring mig, men en sak jag lagt märke till, och fascineras över, är hur snabbt Melker skaffar sig nya rutiner. Det senaste jag tänkt på är var han sitter när han ska borsta tänderna. Hemma har han alltid suttit i sin “Bumbo”-stol. Nun är vi tagit in den i vardagsrummet till Corre, väljer han istället toalettstolen, där han ständigt envisas med att spola så fort han får en hand ledig. Det lustiga är att hemma hos Nonno och Poppa (uttalas med ett kort o, som i “ont”, inte som i “och”) sätter han sig på deras badrumsvåg. Precis bredvid står en glänsande vit porslinstron med en spolningsknapp på lagom tillgängligt avstånd. Men den verkar han inte se. Så fort jag säger att vi ska gå och borsta tänderna springer han och sätter sig på vågen och väntar. I Raja valde han toalettstolen. Fast där fanns visserligen ingen våg att sätta sig på.
Annars är hans största rutin insomningsrutinen. Att gå och lägga sig sker på ett väldigt utstuderat sätt. När jag lägger honom sker det 99 gånger av 100 som följer:

1. Dricka välling
2. Borsta tänderna och smörja in örat. Melker måste då också få en klick kräm och smörjer någon annanstans. Gärna på mig.
3. Säger godnatt till de som finns tillgängliga.
4. Hämtar napp och lägger oss i sängen.
5. Jag frågar om vi ska be “Gud som haver”. Han svarar: “Inte.” (Det betyder nej.) Han säger “Sjunga ‘Mu Bä’” (Mu Bä är introsången till “Hannas hjälplinje” som går på barnkanalen). Jag kontrar med att först be godnattbönen.
6. Sjunga “Mu Bä.”
7. Sjunga “Pippi.”
8. Därefter vänder han huvudet mot mig, blundar, och lägger sin arm runt min hals och killar mig i nackhåret. Inte så dumt, faktiskt!

Sedan är själva insomningen ett faktum. Självklart kan det ta olika tid innan han somnar in, men kommer man så långt så vet man att man är på god väg iallafall!